Jag är ganska så nöjd med tillvaron! Faktiskt!

Som filmskapare så möter man ibland sjukt mycket motstånd i livet. Det är en hel del som man måste tänka på och framför allt idag, om man vill slå sig fram på den etablerade marknaden. Och jag har frågat mig själv, rätt mycket på sistone, om jag verkligen vill ha filmen som yrke. Svaret på den frågan är: Nej!

Jag vet inte om jag vill arbeta med film på heltid 5 dagar i veckan. Kanske om jag har en ren allmän position som runner, b-foto, inspelningsledare eller så, men som kreatör så tror jag att mitt skapande kommer att bli lidande av det.

Jag älskar film! Helt klart. Jag älskar att stå på inspelning och vara mitt i "kaoset" som uppstår. Att se bilder och scenerier födas fram. Att se kameran packas upp och plockas ihop.

Och det är just det. Jag älskar det! Vad händer när det blir en normal vardag? Kommer jag älska det lika mycket? Antagligen inte. 

Jag tror att som kreatör så måste man få göra saker när det passar en, när man själv känner att nu är det rätt. Och det får inte bli för ofta, för min egen del.

Jag har ju precis regisserat min första långfilm, som från början skulle bli en novellfilm, och det har varit en grym upplevelse! Dock så tog det på krafterna, mer än jag trodde. Även om vi nu spelade in under en väldigt lång period och gjorde det bästa av det minimala vi hade. Men att hela tiden försöka vara på topp och prestera på ett sådant sätt, det är väl vad jag klarar av vart annat år eller så.

Jag vill göra saker spontant! Jag vill äga en kamera, återfå min känsla för att skriva manus och sen göra film när det passar, med vännerna. Lägga upp dem på youtube. Låta kreativiteten flöda när man känner det klia i filmfingrarna igen.

Det behöver inte bli bra filmer, bara man gör't!

Och nu närmar vi oss NooMaraton! Denna fantastiska tävling när man har 24 timmar på sig att bara göra film. Inga möjligheter till planering alls utan det dimper ned ett sms med kriterier på morgonen och sen har man 24 timmar på sig. I love it!!!

Förra året vann vi den regionala uttagningen. Det ska jag göra i år igen! Så det så. 24 timmar av kaos och kreativa lösningar. Det är det jag älskar. Det är min hobby och jag vill aldrig att min hobby ska bli mitt yrke. Då ta man udden av det magiska!

Här är förövrigt förra årets bidrag till NooMaraton. :)

Ja herregud! Hade glömt bort att jag hade denna blogg. Hm, sånt är livet.

Snabb uppdatering: har hunnit med att producera och regissera två produktioner det här året. Dels en kortfilms rysare som heter "Det som göms i snö". Det blev vårt stora flaggskepp med företaget! Så pass stort att vi inte klarade av det hela ekonomiskt utan nu inte längre är företagare... Shit happens!

Men vi gjorde en 14 minuter lång rysare, skriven av Anders Eng, om en man som återvänder till sommarhemmet för att ta itu med sina känslor och trauman. Väl på plats väcks gamla minnen till liv.

Vi spelade in den filmen på RED vilket var superskönt att göra! Och vi valde RED One eftersom jag älskar den kameran. Så sjukt kul att få göra något på riktigt med adekvat utrustning, istället för att ränna runt och försöka göra något med en mindre bra kamera. Ja, jag är en ren tekniknörd och denna gång ville vi satsa allt för att nå så långt vi kunde!

Tyvärr är filmen kvar på klippbordet, men snart så. Är bara färgkorren kvar!

Sedan så har jag hunnit med att regissera och producera min första långfilm! Känns helt fantastiskt!!! Det blev ett post apokalyptiskt filosofiskt drama som får namnet "The Rain". Manus av Torbjörn Jonasson och i de ledande rollerna ser vi de gotländska aktörerna Anders Eng och John Sink.

Det projektet är ett sinnessjukt indieprojekt där vi har varit oerhört få i teamet, spelat in när vi har haft tid och plats och tillräckligt med folk och för inga pengar alls.

Vi har lyckats spela in en långfilm för UNDER 25'000:- och det är en bedrift i sig. Och vi har kämpat som djur i 6 månader för att bli klar.

Det projektet kan man följa på: www.facebook.com/therainmovie och vi blir superglada om man "gillar" sidan och sprider den vidare.

Målet är att vara klar med filmen till november/december 2013 och sen försöka sälja den till TV osv.

Nu blir det ett break från egna projekt. Ska bara medverka som aktör i lite saker i höst, men jag behöver en paus så jag kan ta itu med nästa långfilm under 2014.

Ibland så inser man att trägen vinner! Även om resan dit är otroligt jobbig och lång.

Jag tror inte det är någon större skillnad mellan olika yrken/hobbys, men eftersom det är film jag är inne på så ser jag ju mest den biten.

Något som man som filmare kämpar för är att få göra film. Att få arbeta med det, skapa, visa upp sina färdiga verk osv. Och det är stundtals ett riktigt j*vla slitgöra.

En del lyckas bättre än andra och får in en fot väldigt snabbt och har sedan lite lättare att få genomföra sina drömmar medan andra får kämpa på bra länge. Men så ska det också tilläggas att de som nu har en säker fot i branschen också har "slavat" sig in ordentligt. Man har fått slita på inspelningarn utan att få den minsta uppmärksamhet eller ett tack för hjälpen, oftast utan lön. Men man kämpar ihärdigt på för att nå sitt mål och till slut så lossnar det.

Det är ju dessa människor som jag stundtals känner mig en smula avundsjuk på, just för att de har den enorma viljan och styrkan att kämpa vidare när det känns så motigt.

Jag är ju lite extra glad just nu för att det verkar börja lossna för min medeltida kortfilm "Karins Saga". Ett projekt som jag verkligen kämpa för just nu.

För varje dag som går så hittar vi nya intressenter, nya aktörer, nya locations, bearbetar manuset till det bättre osv. Och nu börjar det även lossna på finansieringen, verkar det som, vilket känns helt strålande! Ingen är gladare än jag och Nicklas för det.

Det ger oss orken att verkligen kämpa vidare och nu göra allt vi kan för att lyckas! Och vi hoppas på att fler personer vill stötta oss med att sprida informationen om oss så att fler vet vad vi sysslar med.

Vi är inte galna, eller? :)

http://igg.me/p/55924?a=335189

Det är otroligt vad tiden går fort när man har roligt. Riktigt roligt att man ännu kommer ihåg sådant man har gjort också.

För 10 år sedan, på sportlovet som var, arbetade jag med min mentor och gode vän Kjell Malmros, mediepedagog vid Region Gotland. Vi hade byggt en ny redigeringsutbildning och satt med gamla iMacs, de som såg ut som en plastbubbla i fina färger, och redigerade i iMovie. Och till detta hade jag fått äran att ta fram ett redigeringsmaterial som alla nu skulle få använda sig av.

Vi gjorde en "rysare" som hette "Städerskan", sååååå scary, om en städerska ensam kvar på kontoret när hon tappar sina nycklar, utan att märka det. Och ur mörkret kommer någon och plockar upp nycklarna. Gaaah!

Inspelningen varade i 4 timmar och vi spelade in på både 16mm och DV.

Jag ägde en Beaulieu R16 på den tiden. En gammal kamera, som fungerade hur bra som helst, som tog 30 meters rullar.

Och vi drog ihop en massa roligt folk som ville vara med: Olle Nordlund - B-fotograf, Erik Axetun-Elektriker, Mia Nilsson-Scripta, Kjell Malmros-Ljud/Inspelningsledare, Disa Matsdotter-Smink och så våra kära aktörer: Eva Olofsson och Grency Ayala Solis. Själv agerade jag regissör, fotograf och producent.

Filmtypen vi hade var Fuji 64D. En superfin filmtyp, men då var jag ung och oerfaren så att jag hade köpt en Daylight-film som krävde hur mycket ljus som helst och dessutom HMI-ljus... Vi hade bara glödljus. Och vi filmade både på DV och på 16mm, så Erik fick först rigga ljus för båda kamerorna, men när vi filmade med DV så hade vi oftast bara en lampa tänd och sen på 16mm tände vi upp allt.

Jag och Olle Nordlund inför en tagning.

"Städerskan" användes flitigt som redigeringsmaterial i nära 1½ år! Och jag vet inte hur många versioner jag såg den i. Men just på sportlovet, för 10 år sedan, så hade vi som mål att vi skulle få ihop 100 versioner! Kjell sa att det var fullt möjligt och jag, skeptikern, tvekade och sa att det var omöjligt!

Kjell hade rätt, som vanligt. 104(!!!) versioner fick vi ihop, på ett material som inte borde hålla till mer än kanske 10 versioner. Men 104 totalt olika versioner och jag fick erkänna mig slagen, men ändå väldigt stolt. Jag menar, hur ofta får en filmskapare se sitt material användas och redigeras i så många olika versioner?! Och jag är fortfarande väldigt stolt över detta.

Här är dock orignialversionen, så som jag ville ha den:

Måste varje film vara unik?

Måste varje sak man gör bestå av något nytt som tar folk med storm, eller kan man inte ibland bara få göra något för att man vill, för att det känns säkert och för att man har lust?

Lite så känner jag efter mötet med Film på Gotland i fredags.

Ja, mitt manus blev kritiserat, och det med rätta! Jag tror på kritik. Jag tror att det kan föra saker och ting framåt, bara det läggs fram på rätt sätt.

Och det som sades om mitt manus är att grundstoryn är fin, vilket jag alltid hört, men att det saknade det där lilla extra. I det här fallet så är det ett drama med en kärlekshistoria som uppdagas. Och dessvärre är det som så att jag inte kan skriva om romantik. Jag förstår mig inte på romantik, vad det är, hur den uppkommer eller hur man känner sig i en romantisk situation. Nu kanske det låter som om jag är totalt okänslig och så är det ju inte, utan jag kan inte sätta ord på allt det där.

En annan sak de anmärkte på var att man borde få in mer av det samtida Gotland i den medeltida historien... Något som jag själv tror är svårt, att få in ett av dagens problem i en medeltida historia, men de tror att det går.

Jag håller med dem i deras kritik och att manuset inte är 100% hållbart i alla lägen, samt att det inte heller är unikt i många avseende. Vi har sett det förr.

Manuset är influerat av "Romeo & Julia", "Shakespeare in Love" och "Robin Hood - Prince of Thieves". Och det märks nog på ganska många ställen.

Droppen kom dock när de säger att manuset verkar vara ett terapiarbete för mig. Ett sätt för mig att se min egna utveckling... Att ens säga så till en som sitter med ett manus som han arbetat på i rätt många år, inte just kortfilmsversionen eftersom vi har en långfilmsversion på detta också och det är på samma grundhistoria men helt ombearbetat (nästan en helt ny historia baserad på det vi vill göra nu), det tycker jag är fel. Plötsligt handlar det inte längre om manuset och projektet, utan om mig som person.

Där valde jag att sluta lyssna!

Kontentan av fredagens möte blev dock att de är villiga att gå in med en mindre summa pengar för att vi ska kunna bearbeta om manuset. Och efter att ha funderat och pratat med den enda som jag vill ska lägga sin hand på manuset, så har vi valt att acceptera deras bud. Så om allt går vägen så kommer min goda vän Josefin Alfredsson att bearbeta manuset, och detta med stöd av Film på Gotland.

Då vet jag att manuset blir väldigt mycket bättre och att Josefin väger in både deras och mina åsikter på ett bra sätt.

Men samtidigt erkänner jag att jag stryker Film på Gotland medhårs, eftersom jag fogar mig efter deras önskan och vilja, för att kunna få ett fortsatt stöd för mina produktioner.

Men jag gör film för att underhålla, för att roa, för att kunna få fly bort från verkligheten ett tag. Och då måste man ibland få göra filmer som inte är unika, men som folk ändå kommer att se och uppmärksamma av andra anledningar.

Fortsätt gärna stödja oss för att kunna få förverkliga detta: www.indiegogo.com/karins-saga

Lite smånervös faktiskt...

Ska på möte hos Film på Gotland på fredag och prata om mitt nya projekt "Karins Saga". Och jag är väl mest nervös för att jag tror jag vet vad de kommer att säga. Vad de kommer att anmärka på.

Dels att manuset just nu är några sidor för långt och att det är för stolpigt. Och det kan jag svara på. Manuset är 35 sidor och ska bara vara 28 och det ÄR stolpigt just nu för att jag vill bearbeta manuset tillsammans med mina aktörer. För det är dem som lever med karaktärerna och känner sina karaktärer bättre än någon annan. Så de kommer nog kunna ha väldigt mycket att säga till om och därmed också ge ett bättre djup och flöde i manuset.

Sen kommer de nog att ifrågasätta det faktum att vi tänker göra filmen på Super 8. Och det kan jag också svara på. För det handlar om att förverkliga en dröm jag haft sen jag var 14 år. Det var då jag fick hålla en Super 8 kamera i min hand för första gången. En Canon 514 var det till och med. Och jag fick filma med gamla filmtypen Kodakchrome 40.

Och när man filmat klart så gick man in på Expert på Östercentrum i Visby, lämnade in rullen och den skickades iväg på framkallning, för att 2 veckor senare kunnas hämtas ut och då rusade man hem och satte i filmen i projektorn, drog fram gamla diafilmsduken, eller körde direkt mot väggen, och så såg man på det man filmat.

Sen dess har jag varit såld! Sedan dess har jag velat göra en kortfilm på Super 8 och nu kan jag äntligen göra det och VILL göra det.

Visst, min film är ingen blockbuster. Den är inte till för att tjäna in en massa pengar. Utan den är konstnärlig. Den är äkta på det sättet. Och jag tror att det kommer att nå en massa folk där ute i världen. Dels de som älskar Super 8 lika mycket som jag och dels de som gillar medeltid. De två i kombination gör att vi kan nå väldigt många.

Och det är inte viktigt för mig att tjäna multum. Tjänar jag in någon slant är jag lycklig! Det är viktigare för mig att få förverkliga en dröm. Att få känna att jag har uppnått något.

Så jag hoppas att Film på Gotland förstår detta och låter mig göra min film. För jag är väldigt egensinnig, men tror också att man behöver vara det i denna värld för att inte bli en del av den grå massan.

Som filmare har jag alltid haft en dröm. En dröm om att få bli erkänd...

Att branschen accepterar mig för den jag är och för det jag gör. Den drömmen gick i krasch, och har kraschat ett antal gånger. Så nästa dröm var att bara få göra film. Göra film på mitt egna sätt. Skita i vad folk tycker utan göra film för att jag tycker det är roligt och trivs med det.

Den drömmen var liksom mycket lättare att följa! Det är ju bara att göra film för glatta livet. Prångla ut den på youtube eller andra kanaler, se till att folk ser filmerna man gör.

Men då kom nästa problem... Pengar!

Att göra film kostar pengar. Behöver inte vara dyrt men man måste ändå köpa in en kamera, eller hyra. Att låna går i början, men sen då... Och så kanske man behöver lite extra utrustning vid sidan av. Ett redigeringsprogram, någon lampa, kanske en mikrofon... Är man flera som är framför kameran kan det ju vara schysst att bjuda på kaffe och en kaka under inspelningen... Och då kommer nästa hinder, vilka ger pengar till någon som gör film bara för att?

Det är inte många, kan jag säga. Man får kämpa rätt hårt, eller jobba som en gnu innan och spara in varenda krona som blir över för att sen kunna lägga allt på sin film.

Jag är rätt avundsjuk på många av mina filmvänner. Men jag är avundsjuk på ett bra sätt. Många av mina filmvänner gör film konstant. De har köpt en kamera och producerar massor med film. När de kan. De andas film, de sover film, de äter film! Vilket jädra driv det är i dem! Och det ska de ha en enorm eloge för! Jag vill vara som dem!

Inte få ut mig en film vartannat år för att lägga ner allt på just den filmen och sen bli besviken när den inte blir väl mottagen...

Ja ja, livet går vidare. jag triggas av mina drivna filmvänner och ska börja göra mer film. Se till att youtube-kontot svämmar över!

Under tiden så får jag väl visa upp en handfull saker jag gjort genom åren.

Vad härligt att göra folk upprörda med en aggresiv marknadsföring. :) Okej, ett misstag gjorde jag och det har jag bett om ursäkt för. Glömde köra BCC i ett mailutskick. Men att personen i fråga tycker det är upprörande att marknadsföra sig själv och sina projekt, det blev väldigt intressant! Hur ska vi annars nå ut och få ett resultat och finansering? Spelar väl ingen roll om det är ens egna bransch, släktingar, vänner? Eller har jag fel här?