Så hör inför jul så blev även jag pysselsugen. Så nu håller jag på att fixa lådor till mina Super 8 kameror. Alla tre ligger nu nerbäddade i skumgummi formar i en lagom stor trälåda, som bara ska målas svart och sen på med "loggan" för nya filmgruppen Super 8 Production.

Och så har jag även varit ute och testkört en av kamerorna. Får väl framkalla rullarna i början på nästa år, men jag känner i alla fall att skaparglädjen i mig har väckts igen. Jag känner en passion för att fortsätta filma, men att ha det som hobby, inte som yrke.

Jag kommer väl alltid ha filmen som yrke på ett eller annat sätt, men just det egna skapandet, det får jag lägga ut på den fritid jag har, och jag tror att det är ibland det som krävs. Att kliva tillbaka och se vad man saknat från när man började med något. Och jag har saknat glädjen av att göra de filmer som jag själv brinner för och på mitt sätt.

På ett sätt känns det lite som Ed Wood, ni vet han som ansågs av många vara en av världens sämsta regissörer. Nu är jag visserligen inte en av världens sämsta regissörer, får jag hoppas, men i Tim Burtons filmatisering "Ed Wood", med Jhonny Depp, möter Ed Wood vid ett tillfälle sin stora idol Orson Welles. Och Mr. Welles säger till Ed Wood:" Visions are worth fighting for. Why spend your life making someone else's dreams?"

Just i det här fallet är Ed Wood nedslagen över att producenterna vill ändra på hans film och han själv har börjat tappa tron på sig. Men Mr. Welles får honom att inse att det är Ed Wood själv som bestämmer över sin film. Och han återgår till att göra det han anser är bäst på.

Jag kämpar för mina visioner och drömmar. Och vill jag göra film på Super 8, så tänker jag också göra det. Kanske ska göra en typisk Ed Wood film och se vad åsikterna om den blir?

Yey! Nu har två av mina tre kameror kommit, som jag köpt online. :)

Måste vara en av få i Sverige som köper tre kameror av samma sort för att göra mina filmer.

Men snart är jag en stolt ägare av tre stycken Nalcom FTL 1000 Super 8 kameror. Den sista kommer runt Lucia.

Nu ska jag bara testköra alla tre kameror med kringutrustning för att se att alla kameror gör som jag vill och att alla bländar på samma sätt. Att linsen stämmer överrens med varandra osv.

Små enkla tester, som är rätt så tråkiga att utföra, men spännande att se ett resultat.

Och så ska jag lära mig mer om Timelaps på Super 8. Hur dessa kameror fungerar och hur man ställer bländaren med slutartid och allt.

Det fanns inga kloka svar i instruktionsboken, så det blir learning by doing.

Men jag är glad! En del av min kreativa ådra kan äntligen börja få komma igång igen.

Kan kanske ses som en smula kontroversiell rubrik: "Digitalt eller på riktigt?". Men det är lite så jag känner i en
värld där den digitala tekniken har tagit över nästan totalt, och kunskap om hantverket film inte längre är ett måste.

Låt mig förklara mig lite. Jag började göra film 1995. På den tiden så var det VHS som gällde. Kamerorna var stora och klumpiga, videobanden kostade 20:-, de billigaste, och man satt med två VHS-spelare och klippte sin film. Kreativt, nja, men roligt. Det var ändå mitt första möte med film, eller video som det nu ändå var.

Dock så fick jag en möjlighet att prova på Super 8. Nu pratar vi riktig film som man sedan efter framkallning stoppade direkt in i en projekt och tittade på duken hemma. Rullarna kom från Kodak och kostade 220:- styck, inklusive framkallning, och varje rulle innehöll 15 meter och kameran jag filmade med filmade i 18fps (rutor per sekund). Helt enkelt så fick jag ut cirka 3.30 minuter film på varje rulle.

Och jag hade fantastiska lärare på skolan som lät mig använda deras två kameror flitigt, eftersom ingen annan gjorde det. Och med en månadspeng på 300:- så blev det en rulle någon gång ibland. Men det var på
film! Det var på riktigt!

Jag lärde mig aldrig den digitala världen och har alltid varit skeptisk till den. Visst, det är en extrem utveckling från VHS och bilderna blev så mycket skarpare. Det fanns till och med något som hette Super VHS, som man väl ändå kan säga var någon form av "digitalisering" då bilden blev lite skarpare lite bättre. Idag kan vi väl jämföra kvaliteten med de första mobilkamerorna du kunde filma med.

Men för att återgå till rubriken lite, vad menar jag med digitalt eller på riktigt?

Att filma på film är för mig ett hantverk. Det är något som kräver kunskap och lärdom. Kunskap om vilken filmtyp du ska använda för att olika miljöer, olika ljus, olika känslor i bilden. Kunskap om att mäta ljus och förstå innebörden av hur olika lampor och färger beter sig beroende på filmtyp osv. Kunskap om att filma utan att slösa. Film kostar  orhörda summor!

Förr fanns det inga monitorer för regissören att titta i. Han eller hon fick helt sonika sitta bredvid kameran och fokusera på skådespelet och lita på att fotografen tog de bilder han ville ha och på rätt sätt! Självklart var det bara för regissören att titta genom kameran när denne var uppställd och på så sätt se vad fotografen tänkt, men varje medlem i teamet hade sitt ansvar för sitt hantverksområde i större grad än i dag.

Idag så är målet nästan att bara få en så klar bild som möjligt så ordnar vi resten i redigeringen, i datorn. Vi ändrar färger, lägger till kornighet, tar bort kornighet, fyller på med ljus, tar bort något annat.

Vart tog hantverket vägen? Ställ in kameran rätt och kör. Och hur man ställer in kameran kan du läsa till dig på nätet, eller i en instruktionsbok.

Nej, film ska filmas på film. Det är äkta vara. Det är ett hantverk som börjar försvinna. Och för att vara extrem har jag nu köpt tre Super 8 kameror och ska börja producera film som det var tänkt från början. Lite kornigt, lite rough, lite mera äkta. Film ska filmas på riktigt inte digitalt!

Hade precis skrivit ett riktigt långt och bra inlägg om att göra film i den digitala världen eller på riktigt!

Men när jag ska posta inlägget så är det tydligen något fel på bloggplatsens sida, så allt raderas!

Vi får se om jag får till inlägget igen, undertiden får bloggplatsen få sig en törn eftersom jag blev så besviken!

Jag tror på att förändra. Förändra folks tankar kring ett ämne, förändra folks sätt att leva, förändra negativa situationer och tankar. Detta kan jag ju faktiskt göra genom filmens värld.

Vi som arbetar som filmskapare tror jag inte riktigt förstår vilken makt vi har att nå ut till folk. Det gäller ju bara att göra en film som alla vill se och där i baka in det budskap som betyder mycket för oss. Men samtidigt så utsätter vi ju oss för en stor risk om vi nu skulle ta upp ett ämne som allmänheten inte riktigt accepterar eller förstår.

Det krävs ett stort mod, eller ett stort mått av galenhet, att ta upp något kontroversiellt, bara för att man står för sin åsikt. Och ibland får det faktiskt bära eller brista.

Jag har nu påbörjat ett manus med en historia som är så kontroversiell att jag inte riktigt vågar lita på utgången, om nu filmen någonsin blir klar. Men det handlar om att göra en röst hörd. Att påverka och förändra. Att bidra till en ementionell utveckling och kanske även en praktisk utveckling. Och jag ser det som mitt främsta mål. Att förändra...!

Nya projekt är oftast bra projekt.

Just nu så funderar jag på att starta ett projekt där jag ska arbeta med barn och ungdomar med ADHD, Dyslexi och eventuellt andra diagnoser som gör att de behöver extra stöd och hjälp.

Men lika mycket behöver de en gnutta självförtroende.

Jag har ett pilotprojekt på gång, där vi ska utgå från en novell som jag skrev för många år sedan. Sedan ska en kille vara producent för projektet. Han styr och ställer och kommer själv att spela den ledande rollen, för att han vill. Och är man producent så har man ju rätt att bestämma.

Men han ska, med min handledning och hjälp, skriva manuset, hitta folk, välja ut platser han vill spela in på osv. Och sen ska han få klippa filmen själv, så som han vill ha den och slutligen visa upp den för folk. Allt för att förstå hur det är att spela in film, men även för att kunna ta emot folkets uppskattning för vad han har gjort.

Det är en del för hans utveckling att kunna bearbeta en text och skriva. Därmed får vi in stavning och läsning. Sen att våga ta klivet in framför kameran och agera, och ta emot regi.

Det är mycket som kommer ske i hans utveckling, och om det här fungerar så kan jag fortsätta med projektet i större skala. Arbeta med fler ungdomar med samma diagnoser.

Jag tror mycket på att stötta och "bära upp" de som behöver det där lilla extra. Och det som är så enkelt för oss, betyder så mycket för de som behöver det.

En sak jag har svårt att förstå är varför det ska vara så svårt för oetablerade filmare att få chansen att göra sin filmer?!

Borde man liksom inte stötta de som håller på med film?

SFI (Svenska Filminstitutet) gjorde en reform för massa år sen. Mer pengar till färre produktioner. Innan det hade man strypt Rookie-stödet. Och innan det dragit in för vem som helst att kunna söka stöd för produktion.

Okej, att man drog in stödet för vem som helst kan jag förstå. Det fanns oseriösa filmare som utnyttjade stödet till att köpa egen utrustning istället för att faktiskt göra filmen de fått stöd för. Där erkänner jag att det var bra med en markering.

Då skapade man rookie-stödet. En chans för första gångs regissörer att kunna få sin debutfilm finanserad genom SFI. Superbra! Kravet var dock att man hade med sig en erfaren producent. Men det stödet var så pass bra att producenterna slapp gå på knäna. Man såg till nya lovande talanger!

Men detta stöd drog man också in. Varför?

Och nu till sist, mer pengar till färre produktioner. Och det är bara de stora producenterna som får detta stöd. Man vågar bara satsa på säkra kort, men å andra sidan, vad har vi producerat i Sverige de senaste åren som har varit succéer?

Millenium-trioligon är en av dem och Svinalängorna är en annan. Det är väl inte riktigt vad man hade hoppats på? Vi kanske borde våga mera! Inte för att de filmerna är dåliga, absolut inte. Men vad händer med oss som är nyskapande? Vi som verkligen vill in i branschen? Vi som måste få en möjlighet.

Ska vi enbart vända oss till de regionala resurscenter som finns i våra län, OM det nu finns ett. Och då kanske få ett stöd på max 10'000:-? Det räcker inte långt...

Och det vet ju alla på SFI att film kostar pengar.

Det är därför jag valt Crowdfunding som ett försök i att få stöd och gehör för mina filmer. För till syvende och sist så är det ju faktiskt publiken som väljer vilka filmer de själva vill se!